Jag har varit så otroligt blind och ignorerat allt som jag
verkligen behöver för en fixidé om att någon ska göra det åt mig.
Att någon en såkallad hjälte ska rädda mig från den röra jag har blivit.
Att någon ska sträcka ut en hand och dra mig upp och lära mig gå igen.
För en gång för längesen föll jag så hårt och jag har inte rest mig.

Det har tagit tid och se sanningen i vitögat, men nu ser jag den tydligt.
Jag måste resa mig, jag måste hjälpa mig själv, jag måste hitta min egna
väg och gå utan vägledning från någon annan, för alla har bara fått mig
mer vilse än vad jag va från början. Viljan är min karta och mitt hjärta
är min egna kompass, om jag bara vågar lita på mig själv kommer jag aldrig
gå vilse igen. Varför är det så lätt och va tillgiven till andra och följa deras
väg och så svårt och känna sig själv och gå sin egen väg?!

I hela mitt liv har jag gått min egna väg när det gäller allt, men när mitt hjärta
krossades i tusen bitar, och folk fortsatte med och dansa på bitarna har jag gått
mer vilse, jag varit så tappad, så borta. Det är dax och bli hel igen.
Det är bara så svårt och hitta en väg i detta träsket.