Jag visste väl från början vad jag hade och vänta.
När man fastnar för att någon inte vill framåt gäller
det och gilla läget och ta dagen som den kommer.
Jag försökte så gott jag kunde, det va underbart till
en början men sen blir allt så stilla och mitt hjärta blir
rastlöst lika lätt som hela jag.

Jag fumlade omkring som en galning och kvävdes mellan två viljor.
Huvudet säger en sak, hjärtat en annan. Det som fanns är nu
borta och fast att du aldrig va min så är det tomt nu.
En pusselbit fattas, men du va ändå aldrig min pusselbit.
Så mycket stod i vägen och det sägs att kärleken övervinner
allt, men inte om den är ensidig, då kommer man ingenstans.

För mellan oss, fanns inget oss, inget vi, 
Det va alltid bara du, eller bara jag.

När tiden hinner ikapp kommer jag säkerligen tänka tillbaka
och minnas allt med ett leende på läpparna.
Nu är allt bara tragiskt, det känns i bröstet och överallt.
Jag behöver kickstarta mitt hjärta, få det i rätt takt igen.